(The English version can be found here)
”Hur fan kunde bilarna vara tomma? Vår snubbe i Ventspils kollade och plomberade ju hela jävla skiten alldeles innan färjan avgi–”
”Jag vet inte”, avbröt han skarpt. Han sneglade på Maks ur ögonvrån innan blicken återvände till vägen.
Han låg i tunnelns omkörningsfil, körde så förjävligt fort att omgivningens lampsken förvandlades till långa neonstreck i periferin.
Varför i hela jävla helvete var man fucking tvungen att köra ända ned på Kungsholmen för att ta sig från Värtahamnen till Tomteboda?
”Det här kommer gå åt helvete, rakt åt fucking helvete”, mumlade Yousef från baksätet. Han trummade nervöst med foten i golvet och paniken i rösten var omisskännlig. ”Vad kommer hända nu? Vad sade han? Varför ville han träff–”
”Men käften för i helvete, jag vet inte säger jag ju.” Han stirrade vasst på Yousef genom backspegeln.
Blicken rörde sig sedan mot mobilen i knäet, till meddelandet på skärmen: Möt mig på det vanliga stället. Nu.Numret var förstås nytt, men det fanns inga oklarheter kring avsändarens identitet.
”Lambert vill säkert bara snacka med oss”, hörde han sig själv säga samtidigt som bilen lämnade Norra länkens tunnel och passerade ut under den ljusförorenade natthimlen. ”Vi löser det här. Vi får dra i en del trådar bara, casha in lite gentjänster. Kompensera honom för skiten som är borta. Vi fixar det.”
Hans röst var som vanligt förrädiskt samlad och lugn, men på insidan ville han bara skrika och slå i ratten tills händerna domnade. Det här var så helvetes fucking jävla dåligt.
Varor för hundratusentals kronor var spårlöst försvunna, och oavsett hur det hade kunnat hända var det hans fel, och hela skulden skulle falla på honom. Hela. Jävla. Skulden. Klumpen i magen och halsen växte sig allt större medan han navigerade bilen genom Stadshagen, över Ekelundsbron och upp mot Solna.
”Han vill bara snacka”, upprepade han mumlande, så tyst att de andra kanske inte ens kunde höra honom. Men orden lät tomma till och med i hans egna öron, och efter det var det ingen som sade något över huvud taget förrän han rattade in bilen på det ödsliga industriområdet.
Det stod redan två bilar parkerade utanför det nedsläckta magasinet. Han undrade vem eller vilka – förmodligen det senare – som Lambert tagit med sig till mötet. I vanliga fall skulle det ha varit han, Maks och Yousef själva, men det här var inte i vanliga fall. Inte alls.
”Ska vi… gå in alla tre?”, frågade Yousef tveksamt när bilen svängde in på en av de dussintals tomma parkeringsrutorna och stannade.
”Självklart”, bet Maks tillbaka. ”Vi är fan tre om det här, ingen ska behöva stå själv och ta ansvar för skiten.” Sedan öppnade han tvärt och demonstrativt dörren och klev ut i mörkret, och missade därmed den trött tacksamma blicken han fick från förarsätet.
Yousef nickade bara tyst, kanske skamset, från baksätet och klev ut även han. Han kom runt och öppnade förardörren.
”Förlåt”, sade han. ”Jag menade inte… som det lät. Klart jag inte lämnar dig i sticket här.”
”Det är lugnt”, sade han och klappade vännen på axeln medan han klev ut ur bilen. ”Vi ska bara in och snacka lite. Ut på tio, sedan drar vi och köper pizza.”
Han böjde sig in i bilen igen för att plocka med sig pistolen från mittkonsolen, men ändrade sig mitt i rörelsen. Att komma beväpnad till det här mötet skulle bara sända konstiga signaler. Moraknivens skida lät han dock sitta kvar i bältet under huvtröjan. Present från pappa. Gammal vana. Fuck knivlagen to hell and all that jazz.
Maks hade satt sig på motorhuven och tänt en cigg, men knäppte genast iväg den när de kom fram till honom.
”Jahapp”, sade han spänt. ”Låt oss få det här överstökat då.”
Utan att säga något mer – det fanns liksom inte så mycket kvar att säga – började de sedan röra sig över parkeringen, mot det tornande magasinet och den smala ljusstrimman som skvallrade om en gläntande dörr i fasaden.
Han såg hur Maks sträckte sig mot dörrhandtaget, och lade en hejdande hand på hans arm.
”Nej”, sade han och skakade på huvudet. ”Det här är min fuckup. Jag går in först.”
Sedan öppnade han dörren och klev in innan Maks hunnit protestera.
Ljuset i det stora magasinet var dunkelt, men det hindrade honom inte från att genast känna igen gestalten som stod och väntade på dem mitt i gången mellan övertäckta lådor och tunnor. Lambert Ferek mötte kallt hans blick och skakade sakta på huvudet.
”Jacob, Jacob, Jacob… Jag måste säga att jag är väldigt besviken på dig.”
Det knöt sig i magen på honom, och han hade inte ens hunnit slås av det underliga i att Lambert var ensam förrän han hörde Yousef skrika till bakom sig. Han vände sig snabbt om – och stelnade till.
Maks och Yousef, som klivit in bakom honom, stod fasthållna av två andra gestalter – med vapen riktade mot sina huvuden. När han insåg vilka angriparna var slog ett brinnande raseri som en glödgad spik genom hans ryggrad.
”Christoffer, ditt jävla as”, morrade han mot mannen som höll fast Maks. ”Jag borde fan–”
”Ta det lugnt, kapten”, flinade Christoffer skadeglatt. ”Jag och Danne ska bara ta med oss herrskapet här på en liten promenad, så att du och chefen får prata ostört. Som jag har fattat det så finns det… en del att reda ut.”
”Släpp dem för i helvete, jag–”
”Det är lugnt, Jacob”, avbröt Maks sammanbitet. ”Vi håller oss chill så går det här bra.”
”Just det, lyssna på lilla underbefälet nu”, skrattade Danne, som aldrig tidigare ens vågat höja rösten mot honom. ”Vi ska bara ut och ta lite frisk luft. Du kommer inte ens hinna märka att de är borta.” Han skrattade igen, som om han just sagt något osedvanligt fyndigt.
Till och med Christoffer skrattade åt skämtet, och Jacob tvingades sedan maktlöst se på medan hans två vänner eskorterades ut i natten igen. Han mötte deras blickar innan de försvann ut genom dörren. I Maks blick såg han mord – i Yousefs endast ren, oförställd skräck.
”Så”, sade Lambert Ferek när dörren slagit igen med en ekande smäll. ”Jag förstår det som att du har förlorat mig en hel del pengar ikväll, Jacob Hellström.”
Jacob vände sig långsamt, motvilligt tillbaka mot mannen. Märkte med en rysning att denne hade tagit några steg närmare, tills bara knappa tre meter betonggolv skiljde dem åt.
”Jag… Jag vet inte vad som hände”, sade han och kämpade för att få rösten att hålla. ”Vi… Jag hade kollat allt, alla detaljer, kontakter, moment… Samma folk, samma metod som alltid. Det har aldrig–”
”Nej, men nu gjorde det det”, avbröt den andre. ”Och från vad jag har hört vet du nog mer om det här än du vill låta påskina, Jacob. Är det något du vill berätta för mig?”
Jacob stirrade oförstående på mannen framför sig – på hans bleka ansikte, avgrundsmörka rovdjursögon och kusligt orörliga hållning – och när orden väl sjönk in kände han hur hela hans kropp började skaka. Han tog chockat ett steg bakåt och höjde händerna framför sig. ”Nej. Nej, nej! Jag vet ingenting, jag lovar”, stammade han fram medan tankarna rusade.
Han hade vetat att Ferek skulle bli förbannad över det här, att han själv förmodligen skulle få skit för att ha botchat bort en så stor leverans. Men nu lät det plötsligt som att han stod anklagad för något…
”Jag vet inte vad du har hört”, sade han och försökte återfå den lugna tonen som räddat honom ur så många jobbiga situationer tidigare, ”men jag har ingen aning om vad som hände i natt, eller varför. Och jag kommer att göra mitt allra yttersta för att gå till bottnen med det här, och kompensera dig för det som gått förlorat. Om du bara låter mig–”
Han tystnade när Lambert Ferek började skratta. Ett pulvertorrt, glädjelöst skratt som inte riktigt kom hela vägen från lungorna.
”Men Jacob”, sade Lambert kallt när han skrattat färdigt. Hans leende var inte mer än en oengagerad imitation som inte ens nådde halvvägs till de svarta ögonen. ”Efter den här fadäsen är ju mitt förtroende för dig förbrukat, förstod du inte det?” Han skrattade till igen.
”Eller trodde du att jag skulle låta dig vandra ut härifrån och potentiellt ställa till med ännu värre skada? Om det jag hört är ens till hälften sant… Ja du, jag är nästan imponerad över hur dumdristigt djärv du måste vara för att försöka dig på ett sådant dubbelspel. Synd att du inte valde att investera den kvaliteten bättre – du kunde förmodligen ha gått långt i vår organisation. Men som det är nu… Synd, som sagt. Riktigt, riktigt synd.”
”Men nej, jag vet inte vad du pratar om! Vem är det som har sagt det här? Tala om vad du har hört så kan jag–”
All luft klämdes plötsligt ur honom när Lambert Ferek slöt sina långa fingrar runt hans hals. Jacob hade inte ens hunnit se honom röra sig. Han kände hur fötterna lämnade marken när mannen som inte riktigt var en man klämde åt sitt grepp kring hans hals och lyfte honom från betonggolvet. Han kunde inte andas, fick inte fram ett ljud. Blodet dunkade allt hårdare i öronen och det började svartna för ögonen.
”Det spelar ingen roll vilka källor jag har, jag kan bara säga att de är övertygande”, sade Ferek medan Jacob maktlöst kippade efter andan i hans grepp.
”De kontaktade mig redan igår natt, med information om att du och dina två vänner planerade att förskingra den här leveransen. Jag bestämde mig för att inte agera förhastat, utan istället testa er. Se om varningen verkligen stämde. Och, som det skulle visa sig, var det riktig information jag fått – lasten försvann faktiskt. Så du ser, Jacob – du är avslöjad. Ni är avslöjade. Jag tog inte hit er i natt för att få en rapport eller dela ut reprimander, jag tog hit er för att ett sådant här svek kräver den sortens vedergällning som inte kan delegeras.”
Jacobs tankar skenade okontrollerat sida vid sida med paniken i hans huvud. Han sparkade med benen, försökte lossa på Fereks grepp med sina allt mer kraftlösa händer. Han behövde tid, han behövde syre till hjärnan för att räkna ut vad allt det här betydde. Någon hade sålt ut honom, baktalat honom, fått det att se ut som att…
”En… setup”, kämpade han fram med den lilla luft som fanns kvar i lungorna. Varje ord rev som sandpapper mot hans hopklämda stämband. ”Det är en jäkla setup, ser du inte det?”
Men Lambert Ferek bara tittade på honom där han hängde – granskade honom på samma sätt som en konstkännare kan granska en särskilt svårtolkad målning. Den här gången nådde leendet ögonen, men det gjorde ingenting för att minska obehaget hos betraktaren – snarare tvärt om.
”Jag är ledsen, Jacob”, sade Ferek med en röst som faktiskt antydde någon sorts perverterat medlidande. ”Men spelet är slut nu. Dina vänner är redan döda, och nu ska du göra dem sällskap. Se det som en ynnest att jag åtminstone låter ditt blod leva kvar genom mig – den respekten kan jag i alla fall ge dig efter alla de här åren.”
Jacob hann inte ens processera allt Ferek sagt innan mannen drog honom till sig och sänkte tänderna i hans halspulsåder. Blodet började rusa ur honom med en kraft som fick det att vråla som av stormvågor i hans öron. Synfältet fylldes av svärta och alla nerver började domna bort.
Men samtidigt som livet rusade ut ur honom var det även en annan sorts kyla som spred sig i hans ådror. Dina vänner är redan döda. Så hade Ferek sagt. Dina vänner är redan döda.
För sin inre blick såg han Maks och Yousef som leddes iväg genom magasinets dörr, om och om igen. Vreden i Maks blick, skräcken i Yousefs. Och så Dannes ord: Du kommer inte ens hinna märka att de är borta. Han hade vetat. De hade vetat. När de ledde iväg Jacobs vänner var det för att döda dem, det var det som Dannes skämt anspelade på.
Den jäveln visste, och han skämtade fan om det. Som om det var… Och nu… Dina vänner är redan döda.
Och med ens visste Jacob vilka Fereks källor var. Vilka det var som ”förvarnat” honom om Jacobs fabricerade svek, och som sedan själva saboterade leveransen från Lettland. Som nu förmodligen skulle upphöjas till ledande positioner, få makten över allt det som Jacob, Maks och Yousef varit med om att bygga upp. Ta deras plats…
Den glödgade spiken av vrede från tidigare flammade plötsligt upp inom honom igen, djupt inne i den begravda, bortdomnade del som fortfarande andades, kände, kämpade. Den del av honom som fortfarande inte hade gett upp.
Och från någonstans fick han kraften att röra sig, att göra ett allra sista, desperat utfall. Han kände knappt när hans fingrar slöts kring moraknivens handtag, visste inte om armen rörde sig på riktigt eller bara i hans desperata tankar, förrän handen stumt slog i Lambert Fereks käkben och han insåg att moraknivens egg satt djupt uppborrad i mannens huvud.
I nästa sekund föll han handlöst till marken när Fereks krampande hand tappade taget om hans hals. Han både kände och hörde hur saker i honom gick sönder när han träffade det hårda underlaget och blev liggande.
Ferek stod upp i ännu några sekunder, innan även hans ben vek sig och hela hans kroppshydda kollapsade på betonggolvet alldeles framför Jacob. Blod började genast spridas i en mörk pöl under mannens huvud – en pöl som hastigt överbryggade tomrummet mellan dem och snart värmde högra sidan av Jacobs sönderslagna ansikte.
Han mötte Fereks blick där de låg invid varandra på golvet, och han kunde utläsa både chock och hat i den bläcksvarta blicken. För ett ögonblick kände hans döende hjärna en kick av seger, av hämndens tillfredställelse.
Sedan mindes han plötsligt Christoffer och Danne, och känslan forsade genast ut tillsammans med livsblodet som fortfarande pumpade ut ur hans hals för att blandas med den andres i pölen på golvet. Han kunde inte låta dem komma undan med det här. Kunde bara inte. Ville inte. Fick inte…
Hans snabbt bleknande medvetande famlade panikslaget efter strån, efter trådar, efter vad som helst som skulle kunna rädda honom. Och plötsligt fick den tag på något.
Han visste inte vad Ferek och hans sort var, men hade sett tillräckligt många dåliga filmer och tv-serier för att våga sig på en kvalificerad gissning. De var bleka. De andades inte. De drack blod. Jacob jobbade för fucking vampyrer for fuck sake, även om han alltid dragit sig för att använda just det ordet. Det var alldeles för otroligt. För sjukt. För… vansinnigt.
Men nu när han låg där och kände hur livet sakta rann ut ur honom kändes det plötsligt inte så vansinnigt längre. Kanske berodde det på att majoriteten av hans hjärna redan hade klappat ihop, eller på rent och skärt önsketänkande in the face of death, men det här kanske kunde vara hans räddning.
Han visste inte hur mycket av filmernas mythos som faktiskt stämde, hur sådana som Ferek faktiskt blev till, men… Men tänk om…
Den andres ögon spärrades upp när Jacob mödosamt och med sina allra sista krafter krälade fram till hans kropp. Tog tag kring hans nacke. Drog honom så nära som det gick… Och satte munnen till den blödande kratern i hans haka.
Ferek försökte dra sig undan, men Jacobs fingrar hade stelnat i den döendes krampaktiga grepp och det gick inte att komma loss.
Han visste att han bara hade sekunder på sig innan det sista livet skulle rinna ur honom, och han drack desperat från det utforsande blodet. Svalde munfull efter munfull medan alla ljud sakta tonade bort och synfältet förvandlades till ett svart töcken, enda tills sväljmusklerna i hans egen hals började stänga ned i takt med att kroppen sakta dog.
Han märkte inte när Lambert Ferek slutade att kämpa emot, när blodet i mannens hals sakta sinade till en svag ström mot hans läppar, eller när kroppen under hans händer undan för undan började lösas upp i ett finkornigt pulver.
Mot slutet låg Jacob bara där och lapade kraftlöst från den dammiga blodpölen på golvet, för svag för att varken röra sig eller dra ordentliga andetag. Han kunde inte se längre, hörde inga ljud. Allt som fanns var blodet. Blodet som kanske, kanske, kanske kunde rädda honom. Som kanske kunde ge honom någon form av hämnd för det han och hans vänner utsatts för.
Och sedan upphörde slutligen andningen, pulsen, tankarna och de sista spasmiska rörelserna, och Jacob Hellström var död.
—
Han slog upp ögonen, drog in ett djupt, desperat andetag. Ögon, mun och näsa fylldes genast med kall, tjock jord. Paniken grep tag i honom och han började hosta okontrollerat. Slog runt omkring sig för att ta sig loss från tyngden som höll fast hans armar och ben.
Men tyngden var överallt, och han insåg att han blivit levande begravd. De hade grävt ned honom, lämnat honom att sakta kvävas till döds under marken.
Paniken bara växte och han visste att han inte hade många sekunder på sig att ta sig upp till ytan. Desperat började han dra armarna till sig, kämpade med allt han hade för att få dem närmare kroppen så att han kunde börja gräva sig uppåt.
Han krafsade uppåt med ömmande fingrar, sparkade nedåt med värkande ben, gjorde sitt bästa för att hålla andan, för att få det sista syret att räcka tillräckligt länge för att–
Hud. Hans hand slog emot kall hud – inte hans egen, någon annans. En kropp. Och han tappade kontrollen helt. Slog vilt omkring sig, kände hur ben gick av inuti kroppen när han hämningslöst pressade sig själv mot den tjocka, tätpackade jorden.
Han kippade desperat efter andan, fyllde ofrivilligt mun och lungorna med fukt, mylla, rötter. Hans händer slog emot mer och mer hud. Blött tyg. Ett ansikte. Paniken var allt nu, det fanns inget annat. Det här var en jävla grav, och han var inte ensam i den.
Han märkte först knappt när högerhanden bröt markytan, men när han väl gjorde det fylldes han av nytt hopp. Med förnyade krafter tog han sats med benen och pressade sig själv uppåt. Struntade i knakandet i huvudet, det krasande ljudet i axlarnas små ben, den outhärdliga värken i hela kroppen. I en kaskad av jordsjok exploderade hans huvud upp genom jordytan, upp i den kalla nattluften.
Likt en drunknande kastade han upp armarna på marken och höll sig fast för glatta livet, som om jorden skulle ångra sig och börja suga honom tillbaka. Så låg han länge, kände det kalla gräset mot kinden medan han drog djupa, regelbundna andetag och lyssnade på det avlägsna ljudet av trafik. Minnen pockade envist på hans fortfarande halvt nedstängda hjärna, men han ville inte kännas vid dem. Inte ännu.
Sedan mindes han plötsligt kropparna, och glömde med ens helt bort att dra nästa andetag. På darrande armar hävde han sig upp ur gropen han kommit ur, satte sig på knä och började gräva.
Han grävde med en frenesi kommen av minnen han fortfarande inte ville släppa tillbaka in, grävde tills fingrarna blödde och han nästan hunnit glömma bort varför han ens grävde. Tills hans hand slog emot något som inte var jord, och då stannade han upp.
Han ville inte det här. Ville inte veta. Visste att om han fortsatte gräva nu, skulle han hitta något som han inte kunde ta tillbaka ovetskapen om. Något som skulle tvinga honom att minnas saker. Att inse saker. Han tvekade. Mådde illa. Ville egentligen bara resa sig upp och gå därifrån.
Men det gjorde han inte. Istället böjde han sig försiktigt ned och borstade bort den sista jorden från det han hittat. Borstade bort mer och mer, tills han hade blottlagt ett ansikte. Han mötte, först oförstående, sedan allt mer panikslaget, Maks stela, matta blick. Ilskan i de blå ögonen var borta nu, och kvar fanns bara tomhet och tystnad.
Först tänkte Jacob surrealistiskt att vännen levde, att han tittade tillbaka på honom där nerifrån jorden. Men bara ett uteblivet hjärtslag senare sjönk det in hos honom att Maks var död. Död. Död.
Christoffer och Danne dödade honom, tänkte han konstigt kallt. Och de stängde inte ens hans ögon.
Kylan i hans sinne spred sig som gift i ådrorna medan han sakta fortsatte att gräva. Han grävde med en saklighet som han visste att han egentligen inte kände, men som han dragit över sig som en kall, blöt filt för att mäkta ta sig igenom det här. För han behövde se.
Han behövde veta. Och sedan hittade han även Yousef. Hans ögon är i alla fall stängda, tänkte han när han varsamt förde undan en blöt, jordig hårslinga ur vännens bleka ansikte. Båda två hade blivit skjutna i huvudet på nära håll, noterade han. Snett uppifrån, rena avrättningarna.
Han stirrade ned på sina två bästa vänner, tänkte att det bara var alldeles nyss som han hört deras röster, hört deras steg bakom sig på den ödsliga parkeringsplatsen…
Och så kom minnena. Han mindes bilfärden, industriområdet, magasinet, Lambert Ferek, Christoffer och Danne… Och han mindes setupen. Insikten. Ilskan. Blodet… Han insåg plötsligt att han inte hade andats på flera minuter, att luften i hans lungor var densamma som han dragit in när han först hittat Maks. Och då kom även känslorna.
Han föll ned på händer och knän, skrek rakt ut, kände hur tårar forsade från ögonen och när han tittade ned såg han att det var tårar av blod.
Han kollapsade på marken, drog upp knäna mot hakan och grät hämningslöst tills det inte fanns några tårar kvar, tills han hade skrikit sig hes, tills hjärnan inte längre orkade processera den fruktansvärda verkligheten om vad som hänt hans vänner, vad som hänt honom, vad allt det här betydde…
Han låg där i gräset länge, kände de kalla stråna mot ansiktet och bara stirrade framför sig längs marken. Månen lyste ned på honom, på skogspartiet han låg i, på jordhögarna framför honom och gropen jorden kommit från.
Han tänkte att han skulle vilja kräla tillbaka till hålet, krypa ned tillsammans med Maks och Yousef och hoppas på att aldrig behöva vakna igen. Kanske jorden skulle ta honom tillbaka, låta honom vila i sin drömlösa glömska ännu en gång…
Men det gick inte, det visste han. Det fanns ingen plats för honom där.
Han såg inte kropparna, inte från den här vinkeln, men han visste att de fanns där. Visste att de låg där, döda och orörliga, och väntade på att han skulle göra något med dem. Gräva upp dem eller gräva ned dem igen. Ringa polisen eller låta bli. Se till att deras anhöriga fick closure, eller låta dem undra för alltid.
Han visste inte vad det rätta svaret var, vad han borde göra. Vad han visste vid det här laget var dock att han inte hade någon puls. Att han kunde skita i att andas om han ville. Att de brutna benen redan höll på att läka under hans hud. Att han hade klarat sig – men inte överlevt. Att han var död.
Och han insåg att det inte spelade någon roll vad han gjorde med kropparna. Det var inte därför han var här, inte därför som han hade grävt sig tillbaka upp ur den kalla jorden där all världens rimlighet sade att han fortfarande borde ligga kvar.
Han var inte här för att hedra sina döda vänner, för att ge closure till familjerna eller ens egentligen för att skipa rättvisa. Han var här för att utmäta straff, för att utkräva hämnd. Det var som Lambert Ferek själv hade sagt: Ett sådant här svek kräver den sortens vedergällning som inte kan delegeras.
Han reste sig på ostadiga ben. Noterade vagt att hans fingrar inte längre blödde, och att de krossade och brutna benen inte längre gjorde ont. Han gick fram till hålets kant igen, tittade ned på sina vänners döda kroppar en sista gång. De låg där i månskenet, bleka och tysta som uttömda behållare.
Han tänkte på Jonathans ord i Bröderna Lejonhjärta: ”Det är bara skalen av dem som ligger där.”
Ja, tänkte han tyst. Så är det. De är inte här längre, det där är bara tomma skal.
Sedan böjde han sig över en av högarna och började skyffla tillbaka jorden i hålet igen. Kastade tillbaka den över de livlösa kropparna tills gropen var borta, och trampade sedan marken platt tills allt som syntes var ett aningen mer upprivet område i undervegetationen.
Han tyckte synd om de anhöriga som skulle undra i resten av sina liv, men kropparna fick aldrig hittas – i alla fall inte förrän han var färdig.
Om de hittades skulle nämligen Christoffer och Danne undra var hans egen kropp tagit vägen, och i värsta fall räkna ut att han fortfarande var vid någon form av liv.
Att de trodde att han var undanröjd var hans största trumfkort mot dem, och han ville inte spela ut det förrän stunden då det kunde göra största möjliga skada mot dem och allt vad de stod för.
Han hade klamrat sig fast vid livet, sparkat och klöst sig tillbaka från underjordens tysta omfamning, för att döda dem som gjort det här mot honom och hans vänner.
För att sticka hela deras värld i brand och sedan se den brinna tills inget fanns kvar förutom grå aska och förvridna, brända lik. För att sedan salta jorden de vandrat och utplåna deras minne.
Då, och inte förrän då, när allt detta var gjort, skulle han vara klar. Först då skulle han tillåta sig själv att sjunka tillbaka ned i jordens kalla, tysta djup och låta glömskan och mörkret slutgiltligen ta honom. Men den stunden var ännu inte kommen.
Med jordiga händer och tungt hjärta vände han ryggen åt den gömda skogsgraven och började gå tillbaka in mot staden.
Det ensliga lätet från en kråkfågel ekade i fjärran, och han undrade tyst hur stor del av Stockholm som skulle behöva brinna innan det här var över.
...these grains of sand 