Vedergällning som inte kan delegeras

(The English version can be found here)

”Hur fan kunde bilarna vara tomma? Vår snubbe i Ventspils kollade och plomberade ju hela jävla skiten alldeles innan färjan avgi–”

”Jag vet inte”, avbröt han skarpt. Han sneglade på Maks ur ögonvrån innan blicken återvände till vägen. 

Han låg i tunnelns omkörningsfil, körde så förjävligt fort att omgivningens lampsken förvandlades till långa neonstreck i periferin.  

Varför i hela jävla helvete var man fucking tvungen att köra ända ned på Kungsholmen för att ta sig från Värtahamnen till Tomteboda?

”Det här kommer gå åt helvete, rakt åt fucking helvete”, mumlade Yousef från baksätet. Han trummade nervöst med foten i golvet och paniken i rösten var omisskännlig. ”Vad kommer hända nu? Vad sade han? Varför ville han träff–”

”Men käften för i helvete, jag vet inte säger jag ju.” Han stirrade vasst på Yousef genom backspegeln. 

Blicken rörde sig sedan mot mobilen i knäet, till meddelandet på skärmen: Möt mig på det vanliga stället. Nu.Numret var förstås nytt, men det fanns inga oklarheter kring avsändarens identitet. 

”Lambert vill säkert bara snacka med oss”, hörde han sig själv säga samtidigt som bilen lämnade Norra länkens tunnel och passerade ut under den ljusförorenade natthimlen. ”Vi löser det här. Vi får dra i en del trådar bara, casha in lite gentjänster. Kompensera honom för skiten som är borta. Vi fixar det.” 

Hans röst var som vanligt förrädiskt samlad och lugn, men på insidan ville han bara skrika och slå i ratten tills händerna domnade. Det här var så helvetes fucking jävla dåligt.

Varor för hundratusentals kronor var spårlöst försvunna, och oavsett hur det hade kunnat hända var det hans fel, och hela skulden skulle falla på honom. Hela. Jävla. Skulden. Klumpen i magen och halsen växte sig allt större medan han navigerade bilen genom Stadshagen, över Ekelundsbron och upp mot Solna. 

”Han vill bara snacka”, upprepade han mumlande, så tyst att de andra kanske inte ens kunde höra honom. Men orden lät tomma till och med i hans egna öron, och efter det var det ingen som sade något över huvud taget förrän han rattade in bilen på det ödsliga industriområdet.

Det stod redan två bilar parkerade utanför det nedsläckta magasinet. Han undrade vem eller vilka – förmodligen det senare – som Lambert tagit med sig till mötet. I vanliga fall skulle det ha varit han, Maks och Yousef själva, men det här var inte i vanliga fall. Inte alls.

”Ska vi… gå in alla tre?”, frågade Yousef tveksamt när bilen svängde in på en av de dussintals tomma parkeringsrutorna och stannade. 

”Självklart”, bet Maks tillbaka. ”Vi är fan tre om det här, ingen ska behöva stå själv och ta ansvar för skiten.” Sedan öppnade han tvärt och demonstrativt dörren och klev ut i mörkret, och missade därmed den trött tacksamma blicken han fick från förarsätet.

Yousef nickade bara tyst, kanske skamset, från baksätet och klev ut även han. Han kom runt och öppnade förardörren.

”Förlåt”, sade han. ”Jag menade inte… som det lät. Klart jag inte lämnar dig i sticket här.”

”Det är lugnt”, sade han och klappade vännen på axeln medan han klev ut ur bilen. ”Vi ska bara in och snacka lite. Ut på tio, sedan drar vi och köper pizza.”

Han böjde sig in i bilen igen för att plocka med sig pistolen från mittkonsolen, men ändrade sig mitt i rörelsen. Att komma beväpnad till det här mötet skulle bara sända konstiga signaler. Moraknivens skida lät han dock sitta kvar i bältet under huvtröjan. Present från pappa. Gammal vana. Fuck knivlagen to hell and all that jazz. 

Maks hade satt sig på motorhuven och tänt en cigg, men knäppte genast iväg den när de kom fram till honom.

”Jahapp”, sade han spänt. ”Låt oss få det här överstökat då.”

Utan att säga något mer – det fanns liksom inte så mycket kvar att säga – började de sedan röra sig över parkeringen, mot det tornande magasinet och den smala ljusstrimman som skvallrade om en gläntande dörr i fasaden. 

Han såg hur Maks sträckte sig mot dörrhandtaget, och lade en hejdande hand på hans arm.

”Nej”, sade han och skakade på huvudet. ”Det här är min fuckup. Jag går in först.”

Sedan öppnade han dörren och klev in innan Maks hunnit protestera.

Ljuset i det stora magasinet var dunkelt, men det hindrade honom inte från att genast känna igen gestalten som stod och väntade på dem mitt i gången mellan övertäckta lådor och tunnor. Lambert Ferek mötte kallt hans blick och skakade sakta på huvudet.

”Jacob, Jacob, Jacob… Jag måste säga att jag är väldigt besviken på dig.”

Det knöt sig i magen på honom, och han hade inte ens hunnit slås av det underliga i att Lambert var ensam förrän han hörde Yousef skrika till bakom sig. Han vände sig snabbt om – och stelnade till. 

Maks och Yousef, som klivit in bakom honom, stod fasthållna av två andra gestalter – med vapen riktade mot sina huvuden. När han insåg vilka angriparna var slog ett brinnande raseri som en glödgad spik genom hans ryggrad.

”Christoffer, ditt jävla as”, morrade han mot mannen som höll fast Maks. ”Jag borde fan–”

”Ta det lugnt, kapten”, flinade Christoffer skadeglatt. ”Jag och Danne ska bara ta med oss herrskapet här på en liten promenad, så att du och chefen får prata ostört. Som jag har fattat det så finns det… en del att reda ut.”

”Släpp dem för i helvete, jag–”

”Det är lugnt, Jacob”, avbröt Maks sammanbitet. ”Vi håller oss chill så går det här bra.”

”Just det, lyssna på lilla underbefälet nu”, skrattade Danne, som aldrig tidigare ens vågat höja rösten mot honom. ”Vi ska bara ut och ta lite frisk luft. Du kommer inte ens hinna märka att de är borta.” Han skrattade igen, som om han just sagt något osedvanligt fyndigt. 

Till och med Christoffer skrattade åt skämtet, och Jacob tvingades sedan maktlöst se på medan hans två vänner eskorterades ut i natten igen. Han mötte deras blickar innan de försvann ut genom dörren. I Maks blick såg han mord – i Yousefs endast ren, oförställd skräck. 

Så”, sade Lambert Ferek när dörren slagit igen med en ekande smäll. ”Jag förstår det som att du har förlorat mig en hel del pengar ikväll, Jacob Hellström.”

Jacob vände sig långsamt, motvilligt tillbaka mot mannen. Märkte med en rysning att denne hade tagit några steg närmare, tills bara knappa tre meter betonggolv skiljde dem åt. 

”Jag… Jag vet inte vad som hände”, sade han och kämpade för att få rösten att hålla. ”Vi… Jag hade kollat allt, alla detaljer, kontakter, moment… Samma folk, samma metod som alltid. Det har aldrig–”

”Nej, men nu gjorde det det”, avbröt den andre. ”Och från vad jag har hört vet du nog mer om det här än du vill låta påskina, Jacob. Är det något du vill berätta för mig?”

Jacob stirrade oförstående på mannen framför sig – på hans bleka ansikte, avgrundsmörka rovdjursögon och kusligt orörliga hållning – och när orden väl sjönk in kände han hur hela hans kropp började skaka. Han tog chockat ett steg bakåt och höjde händerna framför sig. ”Nej. Nej, nej! Jag vet ingenting, jag lovar”, stammade han fram medan tankarna rusade.

Han hade vetat att Ferek skulle bli förbannad över det här, att han själv förmodligen skulle få skit för att ha botchat bort en så stor leverans. Men nu lät det plötsligt som att han stod anklagad för något…

”Jag vet inte vad du har hört”, sade han och försökte återfå den lugna tonen som räddat honom ur så många jobbiga situationer tidigare, ”men jag har ingen aning om vad som hände i natt, eller varför. Och jag kommer att göra mitt allra yttersta för att gå till bottnen med det här, och kompensera dig för det som gått förlorat. Om du bara låter mig–”

Han tystnade när Lambert Ferek började skratta. Ett pulvertorrt, glädjelöst skratt som inte riktigt kom hela vägen från lungorna. 

”Men Jacob”, sade Lambert kallt när han skrattat färdigt. Hans leende var inte mer än en oengagerad imitation som inte ens nådde halvvägs till de svarta ögonen. ”Efter den här fadäsen är ju mitt förtroende för dig förbrukat, förstod du inte det?” Han skrattade till igen.

”Eller trodde du att jag skulle låta dig vandra ut härifrån och potentiellt ställa till med ännu värre skada? Om det jag hört är ens till hälften sant… Ja du, jag är nästan imponerad över hur dumdristigt djärv du måste vara för att försöka dig på ett sådant dubbelspel. Synd att du inte valde att investera den kvaliteten bättre – du kunde förmodligen ha gått långt i vår organisation. Men som det är nu… Synd, som sagt. Riktigt, riktigt synd.”

”Men nej, jag vet inte vad du pratar om! Vem är det som har sagt det här? Tala om vad du har hört så kan jag–”

All luft klämdes plötsligt ur honom när Lambert Ferek slöt sina långa fingrar runt hans hals. Jacob hade inte ens hunnit se honom röra sig. Han kände hur fötterna lämnade marken när mannen som inte riktigt var en man klämde åt sitt grepp kring hans hals och lyfte honom från betonggolvet. Han kunde inte andas, fick inte fram ett ljud. Blodet dunkade allt hårdare i öronen och det började svartna för ögonen. 

”Det spelar ingen roll vilka källor jag har, jag kan bara säga att de är övertygande”, sade Ferek medan Jacob maktlöst kippade efter andan i hans grepp.

”De kontaktade mig redan igår natt, med information om att du och dina två vänner planerade att förskingra den här leveransen. Jag bestämde mig för att inte agera förhastat, utan istället testa er. Se om varningen verkligen stämde. Och, som det skulle visa sig, var det riktig information jag fått – lasten försvann faktiskt. Så du ser, Jacob – du är avslöjad. Ni är avslöjade. Jag tog inte hit er i natt för att få en rapport eller dela ut reprimander, jag tog hit er för att ett sådant här svek kräver den sortens vedergällning som inte kan delegeras.”

Jacobs tankar skenade okontrollerat sida vid sida med paniken i hans huvud. Han sparkade med benen, försökte lossa på Fereks grepp med sina allt mer kraftlösa händer. Han behövde tid, han behövde syre till hjärnan för att räkna ut vad allt det här betydde. Någon hade sålt ut honom, baktalat honom, fått det att se ut som att…

”En… setup”, kämpade han fram med den lilla luft som fanns kvar i lungorna. Varje ord rev som sandpapper mot hans hopklämda stämband. ”Det är en jäkla setup, ser du inte det?”

Men Lambert Ferek bara tittade på honom där han hängde – granskade honom på samma sätt som en konstkännare kan granska en särskilt svårtolkad målning. Den här gången nådde leendet ögonen, men det gjorde ingenting för att minska obehaget hos betraktaren – snarare tvärt om.

”Jag är ledsen, Jacob”, sade Ferek med en röst som faktiskt antydde någon sorts perverterat medlidande. ”Men spelet är slut nu. Dina vänner är redan döda, och nu ska du göra dem sällskap. Se det som en ynnest att jag åtminstone låter ditt blod leva kvar genom mig – den respekten kan jag i alla fall ge dig efter alla de här åren.”

Jacob hann inte ens processera allt Ferek sagt innan mannen drog honom till sig och sänkte tänderna i hans halspulsåder. Blodet började rusa ur honom med en kraft som fick det att vråla som av stormvågor i hans öron. Synfältet fylldes av svärta och alla nerver började domna bort. 

Men samtidigt som livet rusade ut ur honom var det även en annan sorts kyla som spred sig i hans ådror. Dina vänner är redan döda. Så hade Ferek sagt. Dina vänner är redan döda. 

För sin inre blick såg han Maks och Yousef som leddes iväg genom magasinets dörr, om och om igen. Vreden i Maks blick, skräcken i Yousefs. Och så Dannes ord: Du kommer inte ens hinna märka att de är borta. Han hade vetat. De hade vetat. När de ledde iväg Jacobs vänner var det för att döda dem, det var det som Dannes skämt anspelade på.

Den jäveln visste, och han skämtade fan om det. Som om det var… Och nu…  Dina vänner är redan döda. 

Och med ens visste Jacob vilka Fereks källor var. Vilka det var som ”förvarnat” honom om Jacobs fabricerade svek, och som sedan själva saboterade leveransen från Lettland. Som nu förmodligen skulle upphöjas till ledande positioner, få makten över allt det som Jacob, Maks och Yousef varit med om att bygga upp. Ta deras plats…

Den glödgade spiken av vrede från tidigare flammade plötsligt upp inom honom igen, djupt inne i den begravda, bortdomnade del som fortfarande andades, kände, kämpade. Den del av honom som fortfarande inte hade gett upp.

Och från någonstans fick han kraften att röra sig, att göra ett allra sista, desperat utfall. Han kände knappt när hans fingrar slöts kring moraknivens handtag, visste inte om armen rörde sig på riktigt eller bara i hans desperata tankar, förrän handen stumt slog i Lambert Fereks käkben och han insåg att moraknivens egg satt djupt uppborrad i mannens huvud.

I nästa sekund föll han handlöst till marken när Fereks krampande hand tappade taget om hans hals. Han både kände och hörde hur saker i honom gick sönder när han träffade det hårda underlaget och blev liggande.

Ferek stod upp i ännu några sekunder, innan även hans ben vek sig och hela hans kroppshydda kollapsade på betonggolvet alldeles framför Jacob. Blod började genast spridas i en mörk pöl under mannens huvud – en pöl som hastigt överbryggade tomrummet mellan dem och snart värmde högra sidan av Jacobs sönderslagna ansikte.

Han mötte Fereks blick där de låg invid varandra på golvet, och han kunde utläsa både chock och hat i den bläcksvarta blicken. För ett ögonblick kände hans döende hjärna en kick av seger, av hämndens tillfredställelse.

Sedan mindes han plötsligt Christoffer och Danne, och känslan forsade genast ut tillsammans med livsblodet som fortfarande pumpade ut ur hans hals för att blandas med den andres i pölen på golvet. Han kunde inte låta dem komma undan med det här. Kunde bara inte. Ville inte. Fick inte…

Hans snabbt bleknande medvetande famlade panikslaget efter strån, efter trådar, efter vad som helst som skulle kunna rädda honom. Och plötsligt fick den tag på något.

Han visste inte vad Ferek och hans sort var, men hade sett tillräckligt många dåliga filmer och tv-serier för att våga sig på en kvalificerad gissning. De var bleka. De andades inte. De drack blod. Jacob jobbade för fucking vampyrer for fuck sake, även om han alltid dragit sig för att använda just det ordet. Det var alldeles för otroligt. För sjukt. För… vansinnigt.

Men nu när han låg där och kände hur livet sakta rann ut ur honom kändes det plötsligt inte så vansinnigt längre. Kanske berodde det på att majoriteten av hans hjärna redan hade klappat ihop, eller på rent och skärt önsketänkande in the face of death, men det här kanske kunde vara hans räddning.  

Han visste inte hur mycket av filmernas mythos som faktiskt stämde, hur sådana som Ferek faktiskt blev till, men… Men tänk om…

Den andres ögon spärrades upp när Jacob mödosamt och med sina allra sista krafter krälade fram till hans kropp. Tog tag kring hans nacke. Drog honom så nära som det gick… Och satte munnen till den blödande kratern i hans haka.

Ferek försökte dra sig undan, men Jacobs fingrar hade stelnat i den döendes krampaktiga grepp och det gick inte att komma loss.

Han visste att han bara hade sekunder på sig innan det sista livet skulle rinna ur honom, och han drack desperat från det utforsande blodet. Svalde munfull efter munfull medan alla ljud sakta tonade bort och synfältet förvandlades till ett svart töcken, enda tills sväljmusklerna i hans egen hals började stänga ned i takt med att kroppen sakta dog. 

Han märkte inte när Lambert Ferek slutade att kämpa emot, när blodet i mannens hals sakta sinade till en svag ström mot hans läppar, eller när kroppen under hans händer undan för undan började lösas upp i ett finkornigt pulver.

Mot slutet låg Jacob bara där och lapade kraftlöst från den dammiga blodpölen på golvet, för svag för att varken röra sig eller dra ordentliga andetag. Han kunde inte se längre, hörde inga ljud. Allt som fanns var blodet. Blodet som kanske, kanske, kanske kunde rädda honom. Som kanske kunde ge honom någon form av hämnd för det han och hans vänner utsatts för.

Och sedan upphörde slutligen andningen, pulsen, tankarna och de sista spasmiska rörelserna, och Jacob Hellström var död.

Han slog upp ögonen, drog in ett djupt, desperat andetag. Ögon, mun och näsa fylldes genast med kall, tjock jord. Paniken grep tag i honom och han började hosta okontrollerat. Slog runt omkring sig för att ta sig loss från tyngden som höll fast hans armar och ben.

Men tyngden var överallt, och han insåg att han blivit levande begravd. De hade grävt ned honom, lämnat honom att sakta kvävas till döds under marken. 

Paniken bara växte och han visste att han inte hade många sekunder på sig att ta sig upp till ytan. Desperat började han dra armarna till sig, kämpade med allt han hade för att få dem närmare kroppen så att han kunde börja gräva sig uppåt. 

Han krafsade uppåt med ömmande fingrar, sparkade nedåt med värkande ben, gjorde sitt bästa för att hålla andan, för att få det sista syret att räcka tillräckligt länge för att– 

Hud. Hans hand slog emot kall hud – inte hans egen, någon annans. En kropp. Och han tappade kontrollen helt. Slog vilt omkring sig, kände hur ben gick av inuti kroppen när han hämningslöst pressade sig själv mot den tjocka, tätpackade jorden.

Han kippade desperat efter andan, fyllde ofrivilligt mun och lungorna med fukt, mylla, rötter. Hans händer slog emot mer och mer hud. Blött tyg. Ett ansikte. Paniken var allt nu, det fanns inget annat. Det här var en jävla grav, och han var inte ensam i den.

Han märkte först knappt när högerhanden bröt markytan, men när han väl gjorde det fylldes han av nytt hopp. Med förnyade krafter tog han sats med benen och pressade sig själv uppåt. Struntade i knakandet i huvudet, det krasande ljudet i axlarnas små ben, den outhärdliga värken i hela kroppen. I en kaskad av jordsjok exploderade hans huvud upp genom jordytan, upp i den kalla nattluften.

Likt en drunknande kastade han upp armarna på marken och höll sig fast för glatta livet, som om jorden skulle ångra sig och börja suga honom tillbaka. Så låg han länge, kände det kalla gräset mot kinden medan han drog djupa, regelbundna andetag och lyssnade på det avlägsna ljudet av trafik. Minnen pockade envist på hans fortfarande halvt nedstängda hjärna, men han ville inte kännas vid dem. Inte ännu.

Sedan mindes han plötsligt kropparna, och glömde med ens helt bort att dra nästa andetag. På darrande armar hävde han sig upp ur gropen han kommit ur, satte sig på knä och började gräva.

Han grävde med en frenesi kommen av minnen han fortfarande inte ville släppa tillbaka in, grävde tills fingrarna blödde och han nästan hunnit glömma bort varför han ens grävde. Tills hans hand slog emot något som inte var jord, och då stannade han upp.

Han ville inte det här. Ville inte veta. Visste att om han fortsatte gräva nu, skulle han hitta något som han inte kunde ta tillbaka ovetskapen om. Något som skulle tvinga honom att minnas saker. Att inse saker. Han tvekade. Mådde illa. Ville egentligen bara resa sig upp och gå därifrån.

Men det gjorde han inte. Istället böjde han sig försiktigt ned och borstade bort den sista jorden från det han hittat. Borstade bort mer och mer, tills han hade blottlagt ett ansikte. Han mötte, först oförstående, sedan allt mer panikslaget, Maks stela, matta blick. Ilskan i de blå ögonen var borta nu, och kvar fanns bara tomhet och tystnad.

Först tänkte Jacob surrealistiskt att vännen levde, att han tittade tillbaka på honom där nerifrån jorden. Men bara ett uteblivet hjärtslag senare sjönk det in hos honom att Maks var död. Död. Död. 

Christoffer och Danne dödade honom, tänkte han konstigt kallt. Och de stängde inte ens hans ögon. 

Kylan i hans sinne spred sig som gift i ådrorna medan han sakta fortsatte att gräva. Han grävde med en saklighet som han visste att han egentligen inte kände, men som han dragit över sig som en kall, blöt filt för att mäkta ta sig igenom det här. För han behövde se.

Han behövde veta. Och sedan hittade han även Yousef. Hans ögon är i alla fall stängda, tänkte han när han varsamt förde undan en blöt, jordig hårslinga ur vännens bleka ansikte. Båda två hade blivit skjutna i huvudet på nära håll, noterade han. Snett uppifrån, rena avrättningarna.

Han stirrade ned på sina två bästa vänner, tänkte att det bara var alldeles nyss som han hört deras röster, hört deras steg bakom sig på den ödsliga parkeringsplatsen…

Och så kom minnena. Han mindes bilfärden, industriområdet, magasinet, Lambert Ferek, Christoffer och Danne… Och han mindes setupen. Insikten. Ilskan. Blodet… Han insåg plötsligt att han inte hade andats på flera minuter, att luften i hans lungor var densamma som han dragit in när han först hittat Maks. Och då kom även känslorna.

Han föll ned på händer och knän, skrek rakt ut, kände hur tårar forsade från ögonen och när han tittade ned såg han att det var tårar av blod.

Han kollapsade på marken, drog upp knäna mot hakan och grät hämningslöst tills det inte fanns några tårar kvar, tills han hade skrikit sig hes, tills hjärnan inte längre orkade processera den fruktansvärda verkligheten om vad som hänt hans vänner, vad som hänt honom, vad allt det här betydde…

Han låg där i gräset länge, kände de kalla stråna mot ansiktet och bara stirrade framför sig längs marken. Månen lyste ned på honom, på skogspartiet han låg i, på jordhögarna framför honom och gropen jorden kommit från.

Han tänkte att han skulle vilja kräla tillbaka till hålet, krypa ned tillsammans med Maks och Yousef och hoppas på att aldrig behöva vakna igen. Kanske jorden skulle ta honom tillbaka, låta honom vila i sin drömlösa glömska ännu en gång…

Men det gick inte, det visste han. Det fanns ingen plats för honom där.

Han såg inte kropparna, inte från den här vinkeln, men han visste att de fanns där. Visste att de låg där, döda och orörliga, och väntade på att han skulle göra något med dem. Gräva upp dem eller gräva ned dem igen. Ringa polisen eller låta bli. Se till att deras anhöriga fick closure, eller låta dem undra för alltid.

Han visste inte vad det rätta svaret var, vad han borde göra. Vad han visste vid det här laget var dock att han inte hade någon puls. Att han kunde skita i att andas om han ville. Att de brutna benen redan höll på att läka under hans hud. Att han hade klarat sig – men inte överlevt. Att han var död.

Och han insåg att det inte spelade någon roll vad han gjorde med kropparna. Det var inte därför han var här, inte därför som han hade grävt sig tillbaka upp ur den kalla jorden där all världens rimlighet sade att han fortfarande borde ligga kvar.

Han var inte här för att hedra sina döda vänner, för att ge closure till familjerna eller ens egentligen för att skipa rättvisa. Han var här för att utmäta straff, för att utkräva hämnd. Det var som Lambert Ferek själv hade sagt: Ett sådant här svek kräver den sortens vedergällning som inte kan delegeras.

Han reste sig på ostadiga ben. Noterade vagt att hans fingrar inte längre blödde, och att de krossade och brutna benen inte längre gjorde ont. Han gick fram till hålets kant igen, tittade ned på sina vänners döda kroppar en sista gång. De låg där i månskenet, bleka och tysta som uttömda behållare.

Han tänkte på Jonathans ord i Bröderna Lejonhjärta: ”Det är bara skalen av dem som ligger där.” 

Ja, tänkte han tyst. Så är det. De är inte här längre, det där är bara tomma skal. 

Sedan böjde han sig över en av högarna och började skyffla tillbaka jorden i hålet igen. Kastade tillbaka den över de livlösa kropparna tills gropen var borta, och trampade sedan marken platt tills allt som syntes var ett aningen mer upprivet område i undervegetationen. 

Han tyckte synd om de anhöriga som skulle undra i resten av sina liv, men kropparna fick aldrig hittas – i alla fall inte förrän han var färdig.

Om de hittades skulle nämligen Christoffer och Danne undra var hans egen kropp tagit vägen, och i värsta fall räkna ut att han fortfarande var vid någon form av liv.

Att de trodde att han var undanröjd var hans största trumfkort mot dem, och han ville inte spela ut det förrän stunden då det kunde göra största möjliga skada mot dem och allt vad de stod för. 

Han hade klamrat sig fast vid livet, sparkat och klöst sig tillbaka från underjordens tysta omfamning, för att döda dem som gjort det här mot honom och hans vänner.

För att sticka hela deras värld i brand och sedan se den brinna tills inget fanns kvar förutom grå aska och förvridna, brända lik. För att sedan salta jorden de vandrat och utplåna deras minne.

Då, och inte förrän då, när allt detta var gjort, skulle han vara klar. Först då skulle han tillåta sig själv att sjunka tillbaka ned i jordens kalla, tysta djup och låta glömskan och mörkret slutgiltligen ta honom. Men den stunden var ännu inte kommen.

Med jordiga händer och tungt hjärta vände han ryggen åt den gömda skogsgraven och började gå tillbaka in mot staden.

Det ensliga lätet från en kråkfågel ekade i fjärran, och han undrade tyst hur stor del av Stockholm som skulle behöva brinna innan det här var över.

Vengeance that cannot be delegated

(The Swedish version can be found here)

”How the fuck could the cars be empty? Our guy in Ventspils checked and sealed every fucking thing before the ferry left the har–“

“I don’t know”, he snapped. He glanced at Maks from the corner of his eye before his attention returned to the road.

He was in the fast lane and speeding so goddamned fast that the surrounding lights turned into long neon lines in the periphery. Why the hell did you have to fucking drive all the way down to the Kungsholmen island to get from the Värtahamnen harbor to Tomteboda?

“This whole thing is gonna go to hell, straight to fucking hell”, he heard Yousef mumbling from the backseat. His foot was drumming nervously against the floor, and the panic in his voice could not be mistaken or anything else. “What’s gonna happen now? What did he say? Why did he want to meet–“

“Shut the fuck up, I just told you I don’t know.” He shot Yousef a sharp look through the rear-view mirror.

His eyes then moved to the cellphone in his lap, to the message on the screen: Meet me in the usual place. Now. The number was new of course, but there were no doubts about the identity of the sender.

“I’m sure Lambert just wants to talk”, he heard himself say as the car left the Northern Link tunnel and emerged in the open beneath the light polluted night sky. “We’re gonna figure this out. We’ll just pull some strings, cash in some favors. Compensate him for the shit that’s gone missing. We’ll figure this out.”

His voice, as usual, was deceptively composed and calm, but on the inside he wanted nothing more than to scream and slam the wheel until his hands were numb. This was so fucking bad.

Wares for hundreds of thousands of kronor were gone without a trace, and no matter how this could have happen, it was his fault and the entire blame would fall upon him. The. Entire. Fucking. Blame.

The knot in his stomach continued to grow as he steered the car through Stadshagen, over the Ekelunds Bridge and up towards Solna.

“He just wants to talk”, he repeated, but so quietly this time that the others might not even have heard him. The words, however, sounded empty even in his own ears, and after that no one spoke until the car turned into the desolate industrial area.

Two cars were already parked in front of the dark warehouse. He wondered who – probably more than one person – that Lambert had brought to the meeting.

Normally, it would have been himself, Maks and Yousef, but this was not normally. Not by a long stretch. 

“Are… all of us going in?”, Yousef asked hesitantly as the car came to a standstill in the empty parking lot in front of the building.

“Of course”, Maks snapped. “There’s three of us in this shit, and no one is gonna face the consequences alone.”

He then opened the passenger door and stepped out into the darkness, as if to prove a point – thus missing the tired, grateful look afforded him from the driver’s seat. 

Yousef nodded quietly, maybe ashamedly, and exited the car himself. He walked around to the driver’s seat and opened the door.

“I’m sorry”, he said. “I didn’t mean… what that sounded like. Of course I’m not gonna leave you in the lurch here.”

“It’s okay”, he said, patted his friend’s shoulder and stepped out of the car. “We’re just going in there to talk. Out within ten. Then we’re going for a pizza.”

He leant back into the car to retrieve his gun from the center console, but then changed his mind mid-motion. Bringing a gun to this meeting would just send the wrong kind of signals.

The knife sheath, however, he let remain on his belt beneath the hoodie. A gift from dad. Old habits. Fuck the knife legislation and all that jazz.

Maks was sitting on the hood, smoking a cigarette that he instantly flicked away when the other two approached.

“Well then”, he said tensely. “Let’s get this thing over with.”

Without another word – there really wasn’t all that much left to say – they then started walking across the parking lot, towards the towering warehouse and the thin strip of light that hinted at a backlit door in the façade.

He saw Maks reaching for the door handle, and grabbed his arm to stop him. 

“No”, he said and shook his head. “This is my fuckup. I’m going in first.”

He then opened the door and stepped inside, before Maks had a chance to argue.

The light in the large warehouse was dim, but that didn’t stop him from instantly recognizing the figure waiting for them in the central isle between the lines of covered up crates and barrels. Lambert Ferek looked at him coldly and slowly shook his head.

“Jacob, Jacob, Jacob… I must say I’m very disappointed in you.”

Jacob’s throat tightened, and before it even struck him how strange it was that Lambert was alone, he heard Yousef cry out behind him. He quickly turned around – and froze.

Maks and Yousef, who had entered behind him, had been grappled by two other figures and now stood there with guns pointed at their heads. When Jacob realized who the assailants were, a burning rage hammered through his spine like a heated nail. 

“Christoffer, you fucking asshole”, he growled at the man holding Maks. “I should–“

“Relax, captain”, the man smiled mockingly. “Me and Danne here are just taking these gentlefolk out for a little walk, so that you and the boss can talk without distractions. From what I’ve heard there seem to be some things to… straighten out.”

“Let them fucking go, I–“

“It’s okay, Jacob”, Maks said tightly. “We keep it chill. It’ll be alright.”

“That’s right, listen to your little lieutenant”, laughed Danne, who had never even dared to raise his voice to Jacob before. “We’re just going out for some fresh air. You won’t even have time to notice they’re gone.” He laughed again, as if he had just said something unusually funny. 

Even Christoffer laughed at the joke, while Jacob was forced to powerlessly watch his two friends being escorted back out into the night. He met their gazes before they disappeared through the door. In Maks’ eyes he saw murder – in Yousef’s nothing but pure, unmasked horror.

“So”, Lambert Ferek said when the door had slammed shut. “I understand that you have lost me some serious money tonight, Jacob Hellström.”

Jacob slowly, reluctantly turned to face him, and shivered at the realization that the man was now so close that all that separated them were three meager yards of concrete floor.

“I… I don’t know what happened”, he said, fighting to keep his voice from breaking. “We… I… had checked everything, all the details, contacts, stages… The same people, the same methods as always. It has never–“

“No, but now it did”, the man interrupted him. “And from what I’ve heard, I think that you know more about this than you pretend to do, Jacob. Is there really not something that you want to tell me?”

Jacob stared uncomprehendingly at the man in front of him – at his pale face, abyssal predator’s eyes and eerily motionless posture – and felt his entire body begin to shake as the words sank in. Shocked, he took a step backwards and raised his hands. 

“No. No, no! I don’t know anything, I promise”, he stammered.

He had known that Ferek would be pissed about this, that he himself would probably be in trouble for botching such a big transaction. But now it suddenly sounded like he stood accused of something…

“I don’t know what you’ve heard”, he said, struggling to regain the calm tone of voice that had saved him from so many fucked up situations in the past, “but I have no idea what happened tonight, or why. I will do everything in my power to find that out, and to compensate you for the losses. If you just let me­–“

He silenced when Lambert started laughing. A powdery dry, joyless laugh that didn’t entirely seem to come all the way down from his lungs.

“But Jacob”, he said coldly. His smile was nothing but an impassive mimicry, not even halfway reaching his pitch black eyes. “After this little faux pas, my trust in you has been entirely depleted. Didn’t you realize that?” He laughed again.

“Or did you think that I would let you walk out of here and potentially cause even more damage? If the things I have heard are even remotely true… Well, I’m almost impressed by how recklessly bold you must be to attempt such a double cross. Too bad you didn’t choose to invest that quality better – you could probably have gone far within the organization. But as things have turned out… A shame, as I said. A real goddamned shame.”

“But, no, I don’t know what you’re talking about! Who told you this? Tell me what you’ve heard so I can–“

All the air was pressed out of him when Lambert Ferek’s long fingers suddenly closed around his neck. Jacob hadn’t even seen him move. He felt his feet leave the ground as the man who wasn’t really a man tightened his grip on his throat and lifted him from the concrete floor.

He couldn’t breathe, couldn’t make a sound. The blood thundered in his ears and his vision started to black out.

“It doesn’t matter who my sources are, just that they’re convincing”, Ferek said while Jacob struggled for air in his grip.

“They contacted me last night, with information about you and your two friends planning to… misappropriate this delivery. I decided not to act prematurely, but instead to test you. To see if the warning had any truth to it. And, as it turned out, it had – the cargo actually disappeared. So as you can see, Jacob – you have been exposed. You have all been exposed. I didn’t bring you here tonight to receive a status report or to issue reprimands. I brought you here because betrayal like this demands the kind of vengeance that cannot be delegated.”

Jacob’s thoughts raced wildly side by side with the panic in his mind. He kicked with his legs, struggled to loosen Ferek’s grip with his own increasingly nerveless hands. He needed time, he needed air to his brain in order to figure out what all this meant. Someone had sold him out, backstabbed him, made it look like…

“A… setup”, he pressed forth with the little air he had left in his lungs. Every word tore like glass paper against his compressed vocal cords. “It’s a fucking setup, can’t you see that?”

But Lambert Ferek just looked at him where he hung, regarded him like an art appraiser might regard an especially difficult painting. This time the smile reached his eyes, but this did nothing to lessen the discomfort of the beholder – rather the contrary.

“I’m sorry, Jacob”, Ferek said with a voice that actually hinted at some kind of perverted sympathy. “But the game’s over. Your friends are already dead, and now you’re going to join them. Think of it as an act of goodwill that I’ll at least let your blood live on through me – that, at least, is a respect I can pay you after all these years of service.”

Jacob didn’t even have time to process everything that Ferek had said, before the man pulled him in and sank his teeth deep in his carotid artery. Blood begun gushing out of him with a force that made his ears roar like crashing waves. His vision went black, and all the nerves in his body started going numb.

But at the same time as his life flooded out of him, another kind of cold started spreading in his veins. Your friends are already dead. That’s what Ferek had said. Your friends are already dead. 

In his mind he replayed the sight of Maks and Yousef being led out of the warehouse, over and over again. The rage in Maks’ eyes, the fear in Yousef’s. And then Danne’s words: You won’t even have time to notice that they’re gone. He had known. They had known.

When they took his friends away, it was to kill them – that’s what Danne’s joke had inferred. That fucker knew, and he joked about it. As if it were… And now… Your friends are already dead.

And at once Jacob knew who Ferek’s sources were. Who had “warned” him about Jacob’s fabricated betrayal, and then themselves sabotaged the delivery from Latvia. And who would now probably be promoted to leading positions, be given power over all the things that Jacob, Maks and Yousef had been part in building. Take their places…

The heated nail of rage from before suddenly ignited inside him again, deep within the buried, sore part of him that still breathed, felt, struggled. The part of him that still hadn’t given up. And from somewhere he got the strength to move, to make one last, desperate lunge.

He barely felt it when his hand closed around the knife’s handle, didn’t know if the arm moved for real or just in his desperate thoughts, until his fist hit Lambert Ferek’s jawbone with a muted thud and he realized that the knife’s blade sat deeply buried up through the man’s head. 

Next thing he knew, he was plunging towards the ground as Ferek’s cramping hand lost its grip on his throat. He both felt and heard things break on the inside as he hit the hard floor and landed in a helpless pile.

Ferek remained standing for a few more seconds, before his legs gave way under him and his entire frame collapsed on the concrete right in front of Jacob. Blood immediately began to form a dark puddle under the man’s head – a puddle that quickly bridged the distance between them and soon warmed the right side of Jacob’s ruined face.

He met Ferek’s gaze as they lay there on the floor, and he could read both shock and hatred in those night black eyes. For a moment his dying brain experienced an emotional spike of victory, of successful revenge.

Then he suddenly remembered Christoffer and Danne, and the emotion instantly gushed out of him together with the lifeblood that still pumped from his neck to mix with Ferek’s blood on the floor. He just could not let them get away with this. Would not. Must not…

His quickly fading mind grasped desperately for straws, threads, anything that might save him. And suddenly it got hold of something. He didn’t know what Ferek and his kind was, but had seen enough bad movies and tv-series to venture a qualified guess.

They were pale. They didn’t breathe. They drank blood. Jacob was working for fucking vampires, for fuck sake – even though he had always avoided using that particular term. It was just too unbelievable. Too weird. Too… mental.

But now, as he lay there feeling his life slowly drain from his veins, it suddenly didn’t seem as mental anymore. Maybe it was due to the majority of his brain having already shut down, or to desperate wishful thinking in the face of death, but either way he thought that this just might be his chance of salvation.

He had no idea how much of the movie mythos was actually true, how creatures like Ferek were actually created, but… But what if…

The other man’s eyes widened in horror as Jacob used his very last strength to crawl closer through the blood. Grabbed his neck. Pulled him as close as possible… And put his mouth to the bleeding crater in his upper throat.

Ferek struggled to get away, but Jacob’s fingers had stiffened in the final iron grip of the dying and there was no getting away.

Jacob knew that he only had mere seconds before the last spark of life would trickle out of him, and he drank desperately from the gushing blood. Swallowed mouthful after mouthful while all sound slowly silenced and his vision faded into a black nothing, right up until the moment when even the muscles in his own throat started shutting down as his body slowly died. 

He didn’t register when Lambert Ferek finally stopped struggling, when the blood from the man’s neck slowly dwindled into a weak trickle against his lips or when the body beneath his hands little by little started dissolving into a fine-grained powder.

Towards the end Jacob just lay there and lapped weakly at the dusty puddle of blood on the floor, lacking the strength even to move or draw sufficient breaths. He couldn’t see anymore, heard no sounds. All that was left for him was the blood. The blood that maybe, maybe, maybe could save him. That maybe could give him some kind of retribution for what he and his friends had been subjected to.

And then his breathing, heartbeat and thoughts finally stopped, together with the last spasmic movements of his body. And Jacob Hellström was dead.

He opened his eyes and drew in a deep, desperate breath. His eyes, mouth and nose were instantly filled with cold, thick dirt. Panic gripped him and he started coughing uncontrollably. Flailed wildly to get away from the weight that pressed down on his arms and legs.

But the weight was everywhere, and he realized that he was beneath the ground. They had buried him alive, left him to slowly choke to death under the mud and soil.

The panic increased and he knew that he didn’t have many seconds to reach the surface. Desperately, he started pulling his arms in, struggled with all his might to get them closer to his body so that he could start digging.

He clawed upwards with sore fingers, kicked downwards with aching legs, did his best to hold his breath, to make the last oxygen last long enough to–

Skin. His hand struck against cold skin – not his own, somebody else’s. A body. Now he lost control completely, flailed wildly in all directions, felt bones breaking inside his body as he mindlessly pressed himself against the heavy, densely packed dirt.

He struggled for breath and felt his mouth and lungs fill with moisture, earth and roots. His hands struck against more and more skin. Damp fabric. A face. Panic was everything now, nothing else existed. This was a fucking grave, and he was not alone inside it. 

At first he barely noticed when his right hand broke the surface, but when he did he felt a pang of new hope. With renewed strength he braced his legs and pressed himself upwards. Ignored the cracking noises in his skull, the creaking of the small bones in his shoulders, the unbearable pain in his entire body.

His head exploded up through the surface and into the cold night air. Like a drowning man he threw his arms up onto the ground and held on for dear life, as if fearing that the ground would suddenly change its mind and start sucking him back down again.

He lay there for a long time, feeling the cold grass against the side of his face while he drew deep, even breaths and listened to the distant sounds of traffic.

Memories nudged persistently at his still slightly offline brain, but he didn’t want to acknowledge them. Not yet.

Then he suddenly remembered the bodies, and instantly forgot to draw his next breath. On shaking arms, he heaved himself out of the pit, crouched down and started digging.

He dug with a frenzy born out of memories he still didn’t want to let back in, dug until his fingers bled and he had almost managed to forget why he was even digging in the first place. He dug until his hand struck something that was not dirt, and then he stopped.

He didn’t want this. Didn’t want to know. He knew that if he continued digging now, he would find something that he would not be able to reclaim the ignorance of. Something that would force him to remember things. Realize things.

He hesitated. Felt sick. Wanted nothing more than to just get up and walk away. But he didn’t.

Instead he carefully leant down and brushed away the last layers of dirt from that which he had unearthed. Brushed away more and more, until he had uncovered a face.

First uncomprehendingly, then with increasing panic, he met Maks’ stiff, flat stare. The rage in the blue eyes was gone now, and only emptiness and silence remained.

For a surreal moment, Jacob thought that his friend was alive, that he was looking back at him from down there in the dirt. But only a defaulted heartbeat later the truth sank in: Maks was dead. Dead. Dead. 

Christoffer and Danne killed him, he thought with a strange cold. And they didn’t even bother to close his eyes.

The cold inside him spread like poison in his veins while he slowly continued digging. He dug now with a pragmatism that he knew wasn’t really his, but which he had pulled over himself like a cold, wet blanket in order to get through this at all. Because he needed to see. He needed to know.

And then he found Yousef as well. At least his eyes are closed, he thought as he carefully caressed a moist, dirty strand of hair from his friend’s pale face.

They had both been killed by gunshots to the head, he registered. Up close, slightly from above. Pure executions. He stared down at his two best friends, thought that it was only moments ago that he had heard their voices, the sound of their footsteps behind him in the desolate parking lot… 

And that’s when the memories finally returned. He remembered the drive, the industrial area, the warehouse, Lambert Ferek, Christoffer and Danne… And he remembered the setup. The realization. The anger. The blood… 

And he suddenly realized that he hadn’t breathed for several minutes, that the air in his lungs was the same as that he had drawn in when he’d first found Maks.

And then came the feelings.

He fell down on hands and knees, screamed his lungs out, felt tears start streaming down his face and when he looked down, he realized that they were tears of blood.

He collapsed on the ground, pulled his knees up to his chin and cried without restraint until there were no tears left, until he had screamed his throat raw, until his brain couldn’t process this horrid reality anymore. The reality of what had happened to his friends, what had happened to him, what all this meant…

Then he just lay in the grass, feeling the cold blades against his face and just staring straight ahead along the ground.

The moon shone down upon him, upon the copse in which he lay, upon the piles of dirt in front of him and the hole from where the dirt had come.

He thought that he wanted to crawl back into that hole, lie down next to Maks and Yousef and hope never to wake up again. Maybe the earth would take him back, let him rest in its dreamless oblivion once again…

But it was impossible, he knew that. There was no place for him there. 

He didn’t see the bodies, not from that angle, but he knew they were there. Knew that they lay there, dead and immobile, waiting for him to do something with them. To dig them up or bury them back down. To call the cops or let alone. To make sure their families were given closure, or to let them wonder forever.

He didn’t know what the right answer was, what he should do.

What he knew by then, however, was that he didn’t have any pulse. That he could cut out the breathing if he wanted to. That his broken bones were already healing beneath his skin.

That he had made it through – but not survived. That he was dead. 

And he realized that it didn’t matter what he did with the bodies. That wasn’t the reason for him being here, for him having clawed himself back up from the cold earth, where all sound reason dictated that he should still remain.

He wasn’t here to honor his dead friends, to give closure to their families or really even to administer justice.

He was here to mete out punishment, to exact revenge. It was as Lambert Ferek himself had said: 

Betrayal like this demands the kind of vengeance that cannot be delegated.

He rose on unsteady legs. Noted that his fingers weren’t bleeding anymore, and that the crushed and broken bones were no longer hurting.

He approached the edge of the hole again, looked down at the dead bodies of his friends one last time. They lay there in the moonlight, pale and silent like emptied containers.

He thought about a line from the children’s novel The Brothers Lionheart. “That’s only their husks laying there”. 

Yes, he thought silently. That’s how it is. They’re not here anymore, those are just empty husks. 

Then he knelt down and started scooping the dirt back into the hole. Shoveled it back over the lifeless bodies until they were gone, stomped the ground until all that could be seen was a slightly more agitated area in the underbrush. 

He felt sorry for the families who would suffer in a state of unknowing limbo for the rest of their lives, but the bodies could never be found – at least not until he was done.

If they were unearthed, Christoffer and Danne would start wondering where his own body had gone – and in the worst-case scenario that would cause them to realize that he was still in possession of some semblance of life.

The fact that they thought him obviated was his strongest trump card against them, and he wanted to save it for the moment when it would do the uttermost damage to them and everything they stood for.

He had clung on to life with tooth and nail, had kicked and clawed his way back from the silent embrace of the underworld, to kill those who had done this to him and his friends.

To put fire to their world and watch it burn until nothing remained but grey ashes and twisted, scorched corpses. To then salt the earth where they had trod and obliterate their memory.

Then, and only then, when all this was accomplished, he would be done. Only then would he allow himself to sink back down into the cold, quiet depths of the earth and let darkness and oblivion finally take him.

But that time was not now.

With dirt smeared hands and a heavy heart, he turned his back to the hidden forest grave and started walking towards the city.

The harsh, lone call of a solitary crow echoed in the distance, and he silently wondered how much of Stockholm would have to burn before this was over.

The Hero They Needed

They wished for a
hero to storm
the gate and
save them
from this
horrid
fate
But the
hero they
needed this
desperate day
was the one with
the courage to
stay away


This poem about social distancing and isolation as a means to combat the spread of the new coronavirus (SARS-CoV-2) was originally published as a twitter post, which you can find here

With once ‘pon a time

I’ll tell you a story
so gather around
I heard as a child a
mysterious sound

It came from the darkness
and grew in the night
As stars started singing
in voices of light

The song was a tale
without sense, without rhyme
And began, as all stories
with once ‘pon a time


This poem was originally published as a twitter post, which you can find here

The Emerald Sea

This poem was inspired by an exploration adventure deep within the Tuna Hästberg mines, and was originally published as a twitter thread.


Everdeep beneath the ground
there is a hall of evernight
Where echoes chant the slightest sound
and shadows stalk the smallest light

The brave and foolish venture there
aquest to find the emerald sea
It’s surface made of dreams and fear
it’s depths of eldritch poetry

They drink thereof to learn the craft
to spellbind with their tales and lies
Each mortal who dare drown within
the ageless sea behind their eyes

Their price, however, for this gift
is nevermore to rest in peace
But desperately weave tales or drown
in floods of stories if they cease.

Seven Deadly Sins VII: Ira

This final poem in the Seven Deadly Sins series was originally published as a Twitter thread. The previous poem, “Seven Deadly Sins VI: Acedia”, can be found here.


All spent in soul and body
bereft my last sane thought
I struggled with my demons
and hoped it weren’t for naught

I’d left my life behind me
I’d offered up my will
I’d lowered me to doing things
that I regretted still

To kill in name of virtue
to let my skin be touched
To lie, betray and sacrifice
the things I valued much

And heavens know I felt it
the weariness inside
That poisoned with indifference
to if I lived or died

And as I reached the summit of
a tall and rocky hill
I saw the burgh below me and
grew more despondent still

The city was afire
the flames defiled the clouds
And dancing ‘midst the fires I saw
fiends in endless crowds

I almost did give in then,
succumbing to the sight
I knew I was too puny
to ever win this fight

But something kept me going
and please God me remit
For it was pride and anger and
not virtue, not one bit

And then the heavens opened
and spilled its frenzied tears
As I descended slowly to make
battle with my fears

My left hand held the crystal,
my right hand held the blade
Endowed me by the heavens,
my holy quest to aid

The gates swung up before me
the dancing crowd fell back
to make a pathway forward
then re-closed in my track

Then coming forth to greet me
a lesser hellish lord:
The demon they call Amon
already drawing sword

I knew the magic crystal
had room for just one more
And hadn’t foreseen Amon to
stand guard at Satan’s door

I realized that moment
that I would have to dare
A duel with this monster to
the gem for Satan spare

And as the rainfall poured down
Inferno all around
Our blades did crash together with
an all but deafening sound

The battle raged for ages
at least that’s how it felt
Then suddenly a sharp pain as
he cut me and I knelt

The thought that all should end there
was too much to abide
“God help me”, I said quietly
as he swung swift and wide

And then I drew the crystal
and quickly met his blow
The air exploded, all sound died
and all things turned aglow

I came back to my senses
and terror gripped my soul
For though alive I had just lost
all hope to reach my goal

Though Amon was defeated
and could be seen no more
I was now further from my mark
than I had been before

I rose up, gripped by terror
of what I had just done
The crystal was now useless;
the fight could not be won

And then the fires parted
made way as if in awe
For him who now approached me;
I winced at what I saw

For I stood before Satan
the ruler of all vice
The lord upon the wrathful
now stripped of all disguise

His monstrous frame enormous
His head with antlers crowned
My head said “bow” and ‘fore I knew
I knelt down on the ground

“We finally meet”, his voice boomed
I couldn’t even look
I tried to rise or speak or act
but still I only shook

“You’ve beaten all my sergeants,
and prov’n your mettle well.
And finally you’re here to let me
drag you down to Hell.”

I saw it flash before me
not just my life ‘til then
But also scenes he showed me
of torture without end

The devil then approached me
his giant blade was drawn
And I knew I would never live
to see another dawn

But as I saw the shadow of
his blade above my head
A choir rose around me with
the voices of the dead

And at the corners of my eyes
I saw them all take form
The ghosts of those I’d tried to save
their song now like a storm

I felt a surge of strength then
come rushing like a tide
I grabbed the sword of Michael and
met Satan in his stride

The blade crash was like thunder
we circled and attacked
We fought with equal fervor
like angels had my back

The rain turned into embers
the fires turned to ice
This was an ageless battle
of virtue and of vice

But I was growing weaker
still bleeding from before
And realized that I could
not muster that much more

Each blow I parried made me
more weak and tired still
I made mistakes and panicked
and backed against my will

My foe laughed as he fought me
“I knew that you were weak.
Your fate is settled, if you have
a last prayer you should speak”.

But then a voice did echo:
“Don’t fear, for you are blessed”
And I knew it was Michael,
who sent me on this quest.

“This mortal shell you carry
you’re ready now to break
For you were once an angel too,
remember now and wake”.

And memories came flooding
of lives I’d lived before
Of other incarnations
and promises of yore.

And something in me woke then
and other things did break
And Satan must have seen this for
his blade began to shake

“Who are you”, he demanded
“At least no man at all”
I felt my eyes were glowing
“I’m your demise and fall”

And with those words I struck him
with newfound skill and art
And though he tried to parry
I thrust and pierced his heart

The devil stared in shock and
I calmly met his gaze
Now finally remembering
I, too, once fell from grace

I never was a mortal,
a sentence it had been
To prove myself in human guise
in penance for my sin

And as the demon bled out
still pierced upon my blade
I saw all this and also knew
atonement had been made

A hand upon my shoulder
for I was not alone
“You’ve paid your debt, Grigori,
I’ve come to take you home.”

An angel stood before me
abask in heaven’s light
It was my brother Michael
come to put all things right

“You’ve lived just as a mortal
and paid a heavy price
But in so doing you have also
purged yourself from vice”

He took my hand and led me,
as one we walked away
And as dawn broke it was upon
a very different day

Where people ruled themselves just
as things had been before and
The seven deadly sins were but
ideas and nothing more


This final poem in my Seven Deadly Sins series, and all the previous parts, were written in response to a hashtag game series by Marc Tizura/@areyouingrenin. This day’s particular prompt was Wrath – Ira. The Twitter hashtag is and you can find more poetry and flash fiction there

Thank you for reading!

I hope you’ve enjoyed the series, because I sure as hell (literally) have enjoyed writing it.

I’d love to hear your opinions and feedback in the comment below!

“River Ghost” has been featured! :D

I was recently made aware that one of my poems, “River Ghost”, has been featured by photographer Nigel Borrington to accompany one of his beautiful image galleries.

Nigel is a very talented photographer from Ireland, whose work with nature imagery captures a wonderful feeling of magic and mystery which I really appreciate.

I definitely recommend you check out his webpage! 🙂

Friday Poetry – River Ghosts, By: Chris Smedbakken

Seven Deadly Sins VI: Acedia

This poem was originally published as a Twitter thread. The previous poem, “Seven Deadly Sins V: Gula”, can be found here.


While dragging myself onward
my nerves just barely checked
I reached by noon a city
not sure what to expect

I entered, it was quiet
and nothing moved or stirred
The silence was imposing and
I dared not say a word

But then I came upon them
the people of this town
They lay around despondent,
all grey and beaten down

They lacked even the strength to
take care to eat or drink
The whole town was so hopeless
I knew not what to think

Then suddenly I saw him
enthroned upon a chair
The semblance of an old man
with shaggy, whitened hair

But he was yelling curses in
a foul, unworldly voice
And told the heartsick people they were
worthless with no choice

I realized that this was
indeed the one I sought
That this old man was Belphegor,
demonic prince of Sloth

That he indeed was feeding
on this encumbered crowd
By telling them all’s pointless
until he had them cowed

An anger grew inside then
caused by what I did see
And I just drew my staff when
he turned his eyes on me

And suddenly his words were
resounding in my head
Reminding me of horrors of
abuse and of the dead

The memories played before me
off all I had been through
And insight struck me failure follows
all I say and do

I found myself in shock then
tears streaming down my face
I’d hurt so many people
while focused on my chase

I sat down on the pavement
just staring straight ahead
Eyes empty, spirit dying
limbs heavier than lead

And Belphegor came closer
chair gliding on its wheels
He taunted me and laughed that
I’d failed all my ideals

I knew that he was right then
and that I wouldn’t fight
the demon when he killed me as
it would just serve me right

But suddenly a burning
began to sear my skin
The crystal in my pocket
was waking me from sin

And I blinked my eyes open
at last able to see
That Belphegor had used my plight
to take control of me

I stared into his eyes then
all suddenly awake
And saw his hands were halfway
stretched out my neck to break

With newfound strength and anger
the crystal forth I thrust
And Belphegor gave up a roar
in terror and disgust

When everything was over
I sat there on the ground
While people rose around me
awed at the strength they’d found

I sat there still at twilight
awatching as the town
Was inch by inch recovering from
the time it had been down

And somewhere deep inside me
a thought was taking form
That though I’d failed some others lived
and this fact made me warm

I rose just as the townsfolk
approached to me invite
Cause though I’d love to stay I had
more lives to save tonight

I heard them call behind me
but strayed not from my path
I would soon face the seventh sin
and he would face my wrath.


This poem was written in response to a hashtag game series by Marc Tizura/@areyouingrenin. The theme was “The Seven Deadly Sins”, and this day’s particular prompt was Sloth – Belphegor. The Twitter hashtag is  – go find more flash fiction there!

The next and final part of the series, “Seven Deadly Sins VII: Ira”, can be found here.